När Hugo var liten, bara några månader gammal så brukade han gråta och skrika väldigt mycket när han skulle sova. Vi förstod inte varför. men det var varje kväll och han skrek av rädsla. Sen fick vi höra från förskolan där Melissa gick att hon brukade prata om en gubbe som brukade stå över Hugos säng och titta på kvällarna. Han är snäll, men Hugo är rädd för honom, hade hon sagt. Pedagogen hade frågat om inte Melissa blev rädd eftersom de delade rum och som också såg denne man. Nej det blev hon inte för hon visste att han var snäll mot barn.
Pedagogen tog upp detta med mig när jag kom för att hämta Melissa. Jag blev helt förskräckt! En man över hans säng?! Men jag visste inte vem han var. Jag hade inte utvecklat min förmåga så bra då. Men jag visste inte vem denne mannen var. Men precis som Hugo så hade jag känt av att någon brukade vara där. Och det gav mig ett obehag. och inte för att personen skulle vara obehaglig, utan bara känslan av att ha den känslan. Jag var ju som sagt inte så utvecklad i min förmåga.
Några dagar senare sitter jag i soffan. Från soffan såg man ut i hallen. I hallen hängde en spegel, i den spegeln kunde man spegla sig till hallen utanför vårt sovrum där Hugo sov som bebis. Och ofta när jag satt i soffan, just på en speciell plats, så brukade jag bli störd för något rörde sig hela tiden i den där spegeln. Det kom från vårt sovrum. Dörren kunde öppnas och stängas. Jätte konstigt, och obehagligt. Så jag satt sällan på den platsen. Men en kväll satt jag där ändå. Som vanligt så rörde det sig i spegeln. Jag tittade dit och ser ett ansikte. Som om någon står där. Jag blev alldeles varm i kroppen. Jag blev helt till mig av lycka på ett konstigt sätt. Jag frågade Fredrik om han kunde se. Han såg ingenting. vart frågade han, han ville ju se. Där, precis där. Hur kan du inte se? Det är ju så tydligt! Men vem var det? Var det mormor?! Jag ringde mamma. Hon svarade snabbt som tur var. Jag berättade vad som hände precis i det ögonblicket. Jag sa att jag trodde att det var mormor, men hon är ju inte död! Jag förklarade för mamma hur personen såg ut. Nej det är inte mormor ser jag nu, det är Ronnie, min morbror. Fast han är ju inte heller död… Nej vänta är det han? Jag fortsatte förklara för mamma i telefonen hur personen som jag bestämt mig för var en man, hur han såg ut. Hans kolsvarta vågiga hår som var välkammat. Hur lik min morbror han var. Hans näsa, hans läppar. Och nu log han stort. Han hade så raka tänder att det var löjligt.
Jag vet vem det är, sa min mamma. Kom hem till mig imorgon så ska du få se.
Så jag åkte hem till mamma dagen därpå. Hon tog fram några fotoalbum och jag började bläddra. Och jag behövde inte bläddra många sidor innan mannen dök upp på en en porträtt bild. Det var exakt den mannen jag såg. Vem är han? -Det är din morfar som gick bort när du var liten.
Mamma berättade mer om honom, hur barnkär han var och alltid glad. Vad han brukade kalla henne när hon var liten. Samma namn som jag hade hört på kvällarna ibland.
Nu vet jag vet som står över Hugos säng på kvällarna.
Redan samma kväll när Hugo grät av rädsla inne i sovrummet efter nattningen så sa Fredrik, kan inte du gå och säga till din andepolare att sluta skrämma Hugo. Det är så Fredrik namnger ”dem”, mina andepolare. Så jag gick in till sovrummet och sa att du skrämmer Hugo, du måste låta honom få sova ifred. Sen gick jag ut. Och Hugo var tyst, han somnade direkt. Nästa kväll gjorde vi samma sak. Sa att Hugo behövde få sova ifred. Vilket han fick göra.
Knäppt.
