Mina tre förlossningar har varit väldigt olika.
Med Melissa så gick vattnet ett dygn innan värkarna satte fart. När det väl kom så kom det väldigt plötsligt och vi åkte till förlossningen direkt.
Jag kröp in på förlossningen och väl där inne så fick jag ryggbedövning som tog bort all den där hemska smärtan som kom som en chock för mig. Och efter bedövningen så kände jag ingenting, inte ens lite. Däremot var jag väldigt rädd och nervös över vad som skulle hända och hur det skulle kännas. Kommer jag spricka osv.
Jag satt på förlossningspallen och Fredrik satt bakom mig och hjälpte mig igenom. Jag försökte slappna av så länge jag kunde just för rädslan av vad som skulle hända om jag krystade. Men kroppen tog hand om det åt mig. Jag behövde inte göra så mycket mer än att låta min kropp bestämma. Sen kom hon ut i en enda krystvärk och barnmorskan var knappt beredd :)
Sen ville inte moderkakan lossna och efter en stund så tog de Melissa ifrån mig och min säng började rulla väldigt snabbt ner längst korridoren. Varken jag eller Fredrik förstod vad som hände. Innan jag visste ordet av det så låg jag fastspänd i en operationssal med en läkare mellan benen på mig som sa: Säg till när jag kan börja. Och hade händerna i luften och sen vitnade det för mina ögon. Sen vaknade jag på uppvakan och Fredrik kom förbi med Melissa. Det hade gått 12 timmar sedan förlossningen och jag låg förlamad i en säng.
Det var min moderkaka som inte ville lossna och jag hade förlorat mycket blod och det blev akut operation för att få ut den. Jag fick 2 påsar nytt blod och var väldigt svag och kunde inte ta hand om min lilla dotter. Men efter nästan tre dagar på förlossningen och dåligt bemötande från personalen så fick vi åka hem med vår prinsessa. Sen levde vi lyckliga i alla våra dagar :)
Med Hugo så gick vattnet några timmar innan värkarna satte igång. Och innan värkarna satte igång så började jag blöda vilket gjorde att jag behövde åka in på kontroll några våningar under förlossningen. När jag kom in gav de mig ett formulär, här fyll i vad som är fel sa hon. Eh ja alltså jag ska föda barn… dah! Men den där idiotiska barnmorskan trodde inte på mig. Trots att vattnet hade gått och jag var 10 dagar över tiden. Men jag fick ett rum och mina värkar började komma igång. Jag bad om lustgas, men nej det fick jag inte. Hon trodde fortfarande inte på mig. Hon bad mig att lämna min vattenfyllda binda inne på toaletten så att de kunde kolla om det verkligen var fostervatten där i. Ja alltså vad skulle det annars vara?? Så jag gick in på toaletten och lämnade bindan. Väl där inne så satte det fart på riktigt. Jag kröp ut från toaletten och bokstavligt talat bad (!) om att få komma till förlossningen. Men nä… barnmorskan klappade lite på mitt lår och sa med en nedvärderande röst att, ja det börjar kanske närma sig lite då… Alltså jag hade kunnat döda henne! Men jag hade inte energi att lägga på henne, jag visste bara att jag behövde komma till förlossningen så jag bad om en rullstol. Så hon svarade att det skulle ta ca 2, 3, 4 kanske 7 minuter att hämta den, sen lämnade hon rummet. Och i samma sekund så sa jag till Fredrik, nu går vi för han, Hugo, kommer snart!
När vi öppnar dörren så står kärringjäveln utanför med en rullstol och pratar med en kollega. Ojdå säger hon… Jag sätter mig i stolen, Fredrik börjar köra, och jag känner trycket och kan inte sitta normalt. Fredrik frågar den där dumma kärringen om de är medvetna om att det är mitt andra barn jag föder. Barnmorskan hade ju inte ens läst det där jäkla formuläret som jag absolut behövde fylla i lite tidigare. Hon fick smått panik och insåg att jag faktiskt skulle föda barn nu.
Jag kom äntligen in till förlossningen och slängde mig på lustgasen. En ny barnmorska kom inspringandes direkt från en operation. Hon skulle kolla läget innan hon bytte om. Sen frågade hon om Fredrik och min syster ville ha fika. -Fika?! Ska ni fika?! Jag ligger för fasiken och föder barn här, kan man få lite uppmärksamhet om inte det är för mycket begärt?! Här blir det ingen fika tänkte jag och sa att han var på väg ut nu. Hon lyfte på skynket och se där, han var snart ute.
Jag hann aldrig få ryggbedövning och då upplevde jag bara denna smärta. Jag befann mig som i en bubbla och koncentrerade mig enbart på andningen och att ta mig igenom varje värk. Så fort jag öppnade ögonen och tittade på Fredrik eller barnmorskan så var det som om jag kom utanför den där bubblan och smärtan blev bara värre. Så under hela förlossningen så var jag inne i min bubbla, svimmade några gånger, och kunde inte närvara på samma sätt som med Melissa.
Sen kom han äntligen ut min lille prins och smärtan var som bortblåst :) Men nu skulle moderkakan ut. Och den ville inte lossna precis som med Melissa. Det blev akupunktur under lilltånsnageln… inte skönt! Men vad är en liten nål jämfört med en melon mellan benen, tänkte jag. Moderkakan lossnade fortfarande inte. Så två barnmorskor kämpade med att få ut den. De tryckte på min mage och jag fick ta hjälp att lustgasen igen. Efter mer smärta så lossnade den äntligen och jag kunde på njuta av min pojke igen. Efter en natt på hotellet så fick jag åka hem igen.
Med Gabriel så var upplevelsen något helt annat! och det berättar jag mer om senare för nu ska jag köra barnen till skola och dagis :)
