Jag och min äldsta lillasyster får möta många blickar. Och inte för att vi är så tjusiga, utan för att vi uppfattas som så extremt lika. Under våra tonår så hamnade vi i många roliga situationer när våra vänner tog fel :) haha
ibland vänder sig folk om. Och om vi inte visat bild på varandra för våra nya bekantskaper så tappar de hakan när de ser oss.
Själva tycker vi inte att vi är så extremt lika. Vi är ju lika, men inte såå!
igår när jag kom till simhallen så skulle jag köpa bananer. Jag rotar lite i fruktkorgen och frågar om bananer. Javisst sa hon i kassan och gick ut på lagret för att hämta. När jag betalar upptäcker jag att jag glömt mitt simkort. -det är lugnt, jag släpper in dig, säger hon. Det var ju snällt, men vill du inte kolla upp att jag har ett kort? Frågade jag tillbaka. Hon svarar: Nej men jag känner ju igen dig, du brukar ju vara här. Jag insåg ju direkt att hon trodde att jag var min syster Madeleine. För jag hade bara varit där en gång på över 15 år.., men jag tackade och gick in. Så skriver jag i vår gemensamma grupp och får som svar:
Min syster kom två minuter efter mig och gick fram till samma kvinna och sa att hon glömt sitt simkort -men det var ju inte så länge sedan jag var här så du kanske känner igen mig? Hon i kassan hade sett förvirrad ut och knappt fått ut sig ett ord. Sen frågade min syster, -har ni bananer? Haha! Alltså hon i kassan hade sett ut som att hon sett ett spöke! Jag och Madde skrattade så åt detta! Vi kom och tänka på fler liknande situationer. Som när vi nästan skrämde ihjäl vår farmors bror när han trodde att han såg dubbelt :) haha! Eller som när en släkting frågade ut Madde om Fredrik och barnen! Haha! Eller som när en gubbe envisades med att det var mig han hade pratat med fast jag försökte förklara vem jag var. Men det var omöjligt för han glömde aldrig bort ansikten! Haha eller när vi sitter en bit ifrån varandra och folk måste fråga ol vi känner varandra?! Haha undrar om det är lika för tvillingar? Eller ol det är uppenbart då?
