Hugos klass kommer få en ny lärare i februari. Och förändringar är ju något som påverkar Hugo negativt. Så vi behöver förbereda så gott vi kan. Och den nya lärarengick med på ett möte med mig och klassens lärarassistent, Det var vi väldigt tacksamma för.
Så vi pratade om hur Hugo har det hemma och hur skolan anpassar sig efter honom. Vilka delar som fungerar bra och vilka delar vi måste gemensamt klura ut hur vi ska få att fungera. Vilka delar vi behöver proffessionell hjälp från habiliteringen. Habiliteringen är kommun och landsting som står för. Det kostar ingenting för varken oss eller skolan. Och de har spetskunskapen och verkligen gjort en djupdykning i diagnosen autism och kan verkligen allt. Och de finns till som stöd, hjälp, psykologer, och någon som kan se efter de pappersarbeten och utbildningar man själv inte vet eller orkar lets efter.
Och skolan ser ofta dessa personer som någon som kommer och ska påpeka rätt och fel. Därför har de en negativ bild av habiliteringen. Men den nya läraren är ung och man jämför med genomsnittet. Hon var öppen för att ta hjälp av habiliteringen. Allt för barnens bästa. Och det kändes skönt. För vi vet inte allt, inte skolan heller. Men habiliteringen kan och de vet och de kliver aldrig någon på tårna. De lyssnar och kommer med tips.
Den nya läraren kände precis som oss att man inte ska gömma en diagnos. Det är som att be ett barn inte ha glasögonen på sig i skolan för att någon kan se att din syn än sämre än andras, sa hon. Det värmde hos mig. Vi pratade också om hur vi ska få Hugo att känna att han är ett vanligt barn.
Så mötet igår kändes bra. Och jag hoppas att Hugo och hans nya lärare ska finna varandra.
