Om det är något som aldrig försvinner hos en förälder, speciellt inte hos mödrar, vad jag har fått höra. Så är det den där känslan av oro. Hela tiden oro över vad som kan hända med ens barn när man själv inte är med.
Vi kan ta idag som exempel. Melissa och Hugo fick gå ut i snön och leka. De tog med sig en varsin hjälm och stjärtlapp. Jag börjar ju direkt! Är ni klädda ordentligt? Ni får inte gå nära bilvägen! Knäpp hjälmen när ni kommer fram! Inte gå ifrån varandra. Ring om det är något! Var försiktig! Kom hem snart! Sen går man på helspänn tills de är tillbaka.
Ja alltså det tar ju inte slut! Fredrik försöker lugna mig med, ”-de överlever! Du har väl själv varit barn och ute och lekt själv?” Och det är just det som gör mig nojig! Att jag själv varit barn och vet vad barn gör!
Sen kom Melissa hem men inte Hugo. Han hade träffat några större barn och lekte med dem. Då började jag igen. Var är dem? Finns det en vuxen där? Vad gör dem? -lugna dig nu! Hör jag en röst säga, låt grabben få leka. Han kom hem med snö innanför kläderna…! Det var mindre snälla barn han träffat. Jag får då känslan ”jag skulle ha varit där!”
Sen ringer en kompis till Melissa och frågar om hon vill följa med och bada i ett badhus några mil bort. Då börjar jag igen…! Var försiktig! Tänk om dem krockar när de kör dit? De vet väl om att hon precis lärt sig simma?! Tänk om hon drunknar?! Sen spänner man sig och kan inte slappna av förens hon är hemma igen.
Alltså varför denna konstanta oro?! Jo det kan jag tala om för er. För att den gången, den enda gången! Som jag tvingade mig själv att släppa oron och slappna av. Just den gången i somras, då ringde polisen till oss och meddelade att de hade hittat vår son lekandes på motorvägen!!! Han hade gått dit tillsammans med en av de grabbarna som idag mulade honomed snö. Alltså vi blev helt mållösa. Kände oss tomma. Och alla dessa bilder i huvudet av vad som kunde ha hänt! Jag kunde föreställa mig på min sons begravning! Vi var i chock!
Och det är ju precis det där, när man själv var liten. Allt man gjorde men som ingen vuxen såg. Alla hyss, alla farliga situationer. När jag var liten brukade jag och en kompis gå och klättra på en bergsvägg. En brant(!) bergsvägg. Vi tyckte att det var jätteskoj. Men nu i vuxen ålder… Oj tänk vad som kunde hänt!
Min bror sprang över bilvägen. Vi sprang på tågspåret och många av barnen tävlade om vem som vågade stå kvar längst när tåget kom! Jag vågade inte ens vara med.
Eller som när min kompis klättrade upp på en mur där hon balanserade fram. Fallet på andra sidan var säkert 20 meter.
Så får man höra, du har väl själv varit barn?!
Så denna oro, som efter den dagen då polisen ringde växte, äter upp mig innefrån. Alltid är det något jag oroar mig för hos mina barn. Tänk om de sätter i halsen? Ramlar med en sax? Blir sjuka? Retade? Skadade? Hungriga? Mardrömmar? Allt! Tänk om någon tar dem? Blir påkörda? Jag oroar mig för allt!
