Melissa fick igår för första gången cykla ensam till en kompis som bor förbi en stor väg. Hon skulle på pyjamasparty. Så hon packade ner en kofta och den fint inslagna presenten och vinkade hej då till en nojig mamma och trampade iväg. Hon kände sig så stor och tyckte det var så kul att hon glömde höra av sig när hon kom fram. Både jag och Fredrik satt här hemma och oroade oss. Tills att vi själva ringde och hörde om hon kommit fram. Allt hade gått så :) Men det är så fruktansvärt svårt att släppa taget…
