Jag är inte den som låter mig tryckas ner eller låter mig tystas ner. Och det är en sida av mig som jag är stolt över. En sida som jag vill visa mina barn. Melissa gå redan i mina fotsteg och både jag och Fredrik älskar det :) Man ska stå på sig för det man tror på. Vi är fighters. För oss är det är lika viktigt som att vara ödmjuk och snäll.
Men den senaste tiden har jag långsamt låtit något börja äta upp mig inifrån. Jag känner inte igen mig själv och jag börjar bli besviken på mitt inre som tillåter detta hända. För det är just det jag gör. Jag vet vad som händer, jag ser det och upplever det, men jag säger inte ifrån. Jag gör inget. Jag bara tar emot skiten. Och jag vet inte varför. Men det börjar bryta ner mig.
Fredrik känner inte igen mig. ”Det här är inte du” sa han. Du måste hitta ditt inre och fightas, sa han. Men jag hittar det inte, det är tomt.
Det finns saker, händelser, människor och ren idioti som bara existerar men jag har aldrig låtit det äta upp mig. jag har alltid kunnat låta det rinna av mig. Tyckt synd om andra istället. Så vad händer? Varför släpper jag in idioti, okunskap och nonchalans?
Jag har alltid varit öppen med mycket, livets härliga och livets svåra. Men när jag inte mår bra inombords så gömmer jag det. När jag känner att jag inte är mig själv, så kämpar jag hårdare med att det inte ska synas än vad jag kämpar för att må bättre. Jag har valt att ändra taktik nu. Trots att jag skrattar och skämtar och försöker sprida glädje så är jag just nu ur balans. Jag tror inte att det är unikt på något sätt. Många känner säkert igen sig. Förr eller senare så händer det alla.
Och med att skriva detta så känner jag att jag är ett steg närmare mig själv :)
