Jag visste det! Att det skulle slå tillbaka…
Det är alltid så, när Hugo mår bra, när allt rullar på och vi är en helt vanlig familj, eller ja i den största mån det går. Ja då händer något, så faller vi tillbaka.
Hugo har mått så bra, han har utvecklats och lärt sig räkna och läsa och han tycker att det är roligt i skolan. Han har velat ligga och räkna matte i sängen istället för att sova. Det är ju helt fantastiskt. Han har valt att läsa bok istället för spela på iPad. Han vill gå in själv i skolan och han sitter ibland kvar när de andra går på rast.
Sen slutade Hugos lärare. Hon som kände Hugo nästan lika bra som oss. Hon som gjorde skolan så bra för vår Hugo. Och in kom en annan lärare som inte alls har det moderna tänket. Hon tror att alla barn är stöpta i samma form, och den metoden passar ju bara in på ett fåtal barn oavsett diagnos eller inte. Hugo hade henne i förskoleklassen och varken jag eller Fredrik kände att hon passar för Hugo. Tyvärr har vi inget att säga till om vilken lärare Hugo ska ha.
Nu är Hugo arg och ledsen. Igår grät han sig till sömns och allt jag kunde göra var att ligga bredvid och hålla om honom. Jag önskar att jag kunde ta smärtan och frustrationen ifrån honom. Han går inte heller på lektionerna. Igår var han inte ens inne i klassrummet. Och att han inte gör sina skoluppgifter eller hamnar efter i skolan gör oss ingenting. Vi fokuserar enbart på att tiden i skolan ska vara hälsosam för Hugo.
Vi är så tacksamma över Hugos resurs. Utan henne hade inget fungerat. Vi hade fallit sönder. Och det är vid sånna här perioder vi verkligen känner hur sköra vi är. Och med sköra menar jag inte svaga. Utan att minsta lilla förändring i Hugos liv sätter hela vår familj i gungning. Vi anpassar ibland våra veckor utifrån om resursen är på plats i skolan eller inte.
Det som skiljer denna period från alla andra är att alla är medvetna. Alla står redo och vi har alla en väldigt god kommunikation mellan oss. Hur de arbetar kring Hugo i skolan. Om vad han får göra när det inte går som det ska. Igår hade han fått klättra i klätterställningen medan fröken löste en bok och ställde frågor.
Och det känns väldigt bra. En kollega frågade igår hur det var med mig och känslorna kring detta. Hon har ju sett hur det bryter en samman tidigare. Men det känns bättre denna gång. Det är självklart jobbigt att mitt barn inte mår bra. Men han får all den hjälp han kan tänkas få och det känns som en lättnad. Vi kan inte göra mer nu. Och det gör att jag kan slappna av när jag är på jobbet.
vilka framsteg ändå!
