För ett två helgen sedan så såg jag och Fredrik på Nyhetsmorgon på TV4. De pratade om autism. En man med lång erfarenhet satt och pratade och svarade på frågor från tittare. Jag kände att en del av vad han sa inte passade in i min bild av hur det är att leva med detta. Vi är ju inte säkra på att det är autism Hugo har, det är något vi gissat på men inom kort så vet vi.
En fråga som ställdes till denne man var -ska man berätta för omgivningen om sin diagnos eller ska man vara tyst?
Vill ni veta vad hans svar var?! Jo att man skulle vara tyst för att om andra barn vet om detta så kan man bli mobbad och om skolan får reda på att man har autism så kanske man blir utslängd!
Alltså vilken jävla planet kommer du ifrån?! Hur kan TV4 tillåta en man med ”erfarenhet” och alldeles för stort inflytande sitta och säga att man ska vara tyst pga mobbningsrisk! Folk lyssnar ju på honom!
Jag och Fredrik blev så jäkla arga att nästan hela dagen blev förstörd pga hans idiotiska tolkning av att vara annorlunda.
Förstår inte ni hur smarta och förstående barn kan vara om man bara tillåter dem! Och det är så typiskt den äldre generationen att hysha och tysta ner det som inte är perfekt.
Att man inte ska prata om dittan och dattan för det är tabu. Vad sägs om att radera ordet tabu och låta oss prata om allt som om det vore icke tabu. Sluta måla upp en bild av världen som inte existerar. Vi alla föds olika, i olika färger och former och med olika kromosomer och hälsa.
Det finns alldeles för många där ute som anser att utvecklingsstörda, handikappade, diagnosersde barn inte bör få vistas med andra. Är vi tillbaka på slavarnas tid eller?! Det låter så!
Jag blir så jävla arg! Jag och Fredrik kommer aldrig vara tysta, vi kommer aldrig få Hugo att känna att han ska dölja vem han är! Och vi pratar alltid med våra barn, de får vara med och lyssna och fråga och lära. Melissa har alltid frågat mycket om tex, mörkhyade, handikappade, barn och äldre. Jag tillåter henne att vara nyfiken och titta och jag svarar alltid på frågorna så gott jag kan, dvs inte drar till med storken eller ”det bara är så”.
I somras var det en man som jag gissar på hade down syndrom. Denna man som var ett barn i huvudet lekte på vattengympan tillsammans med alla andra barn. Efter ett tag drog han ner byxorna så snoppen kom fram. Föräldrarna var snabba med att dra upp byxorna och det var ingen större grej, om det inte vore för de föräldrar som ville polisanmäla, för de åskådare som började snacka och stirra och följa efter. Jag tänkte bara låt han vara! Jag tror nog att de flesta barnen där har sett en snopp tidigare och det var inte hela världen! Det var ju föräldrarna som gjorde det till en stor grej.
Sen gick denna mannen ut till vattenrutschkanan tillsammans med sina föräldrar. Han stod i kö och väntade och åkte när det var hans tur. Efter ett tag fick han något typ av utbrott och la sig ner och skrek för full hals. Självklart blev de övriga barnen rädda när en fullvuxen man skriker på det sättet. Lilla kusin Ella som var där ute bredvid honom blev livrädd, helt skräckslagen! Hon sprang och skrek på hjälp, hon sprang förbi sin pappa pga hon var så rädd. Jag lyckades fånga upp henne och hon såg att det var jag och hon lugnade sig. Hon berättade om mannen som skrek. Och i min värld fanns det två utvägar, säga ursch vad hemskt vi går här ifrån och lilla Ella 3 år kommer vara rädd för down syndrom. Eller så kunde jag berätta om diagnosen så att lilla Ella skulle få en chans att förstå honom. Så jag valde att berätta som det var. Och det första hon gjorde var att springa till sin mamma och berätta om mannen som har en ”sjukdom” som gör att han skriker ibland och att det inte var farligt.
Lilla Ella är också väldigt förstående gällande Hugo. Hon frågade sist när de sågs, är Hugo arg nu? Ja, svarade jag. Han kan komma och leka när han är lugn igen. Okey sa hon och gick iväg och väntade. Det var inga konstigheter för henne. Hon accepterade och förstog på sitt sätt.
Barn är helt fantastiska och vi föräldrar borde få låta barnen vara de små under som vi tagit hit till världen. Vi måste få ge våra barn en chans att göra världen en bättre plats! Det gör vi inte genom att vara tyst!
En annan berättelse om en pojke som var missbildad i ansiktet och hans föräldrar var rädda för den extremt stora risken för mobbning. De valde att gå från klass till klass genom hela skolan, presentera pojken och förklarade vad som hänt i mammans mage under graviditeten och att han var precis som du och jag men med ett annorlunda ansikte. Barnen fick titta och fråga och känna. Vet ni vad som hände? Jo denna pojken fick en hel skola som skyddade honom. Varenda elev tog sitt ansvar och såg till att ingen skulle få säga något elakt.
Om bara alla kunde se detta. Hur barn föds rena och hela med ett rent oskyldigt inre. Det är vi föräldrar som måste se till att omvärlden inte smutsar ner dem med fördomar och grymhet. Vi kan faktiskt lära oss mycket av våra barn.
Vi gillar när andra är nyfikna på Hugos tillstånd. Det betyder att de är nyfikna och vill veta och också är redo att anpassa sig mer efter hans behov. Om man berättar och låter andra ta del så blir det bättre för oss alla. Men skulle jag och Fredrik inte vilja prats om det så skulle ingen få veta och ingen skulle förstå och det hjälper heller ingen.
Så till den mannen vars erfarenhet säger var tyst. -vi kommer aldrig vara tysta och vi hoppas att den enda som tystas ner är du! Vi tror på människan och kärleken som människan kan ge, kärleken som barn ger. Vi lär oss av barnen.
