Igår när jag gick och la mig så tänkte jag att vad skönt det är att Hugo kommit in i rutin i skolan igen. Vad fort det gick :) men sen stoppade jag mig. Jag vet ju att det inte är över än. Det kommer komma minst en till våg av oro och jobbiga känslor innan skolstarten går över till bara vanlig skolgång. Men njut under denna paus medan du kan.
Sen vaknade jag nu på morgonen. Tänkte åh vad skönt med lugn och ro. Vi åt frukost och klädde på oss. Allt gick som smort. Allt var perfekt. Jag kunde knappt tro det själv! Vi lämnar Gabriel på dagis. Och då händer det. Gabriel tar sönder Hugos solglasögon… sen var vi körda!
Hugo vill inte gå in i skolan. Jag fick tvinga in honom. När han möter sin resurs så smiter han. Vi hittar honom på parkeringen. Resursen berättar om att det inte gått så bra alla dagar och att de måste hitta en annan metod… men det är ett bra tecken att han visar frustration i skolan. Då börjar han mjukna upp. Och vi slipper ta emot all frustration hemma. och vi vet då att det börjar närma sig en lugnare vardag. En vardag där vi kan dela upp all frustration till en mer jämn dag. Så att varken vi eller skolan behöver ta allt. Det är konstigt och det är svårt att förstå. Men det liksom bara är så… precis som förra året när resursen blev orolig över att Hugo började bli arg på henne. Medan jag och Fredrik kände att vi då kunde se ljuset i tunneln. Det är ju då han kan vara sig själv och visa sina känslor och först då kan vi arbeta fram en bra dag.
Så där ute på parkeringen springer Hugo omkring och gråter och skriker efter mig. Medan jag försöker få honom bort från bilarna. Det blir kö på parkeringen och alla ser oss. Men jag tänkte bara, de får väl backa ut om de har brottom någonstans. Jag ger faktiskt ingen hänsyn till stressiga föräldrar när jag är mitt uppe i ett vad man skulle kunna kalla utbrott. Nu var det bara så.
Sen började jag tänka på den där pappan utanför Melissas skola. Han som också kämpade med att få in sin son i skolan. Han vars son som skrek och kastade saker och i andras ögon betedde sig väldigt illa och vars pappa bara försökte hålla lugnet. Jag kände igen mig och tänkte att -ja, jag är ju inte ensam om detta iaf. Vi som kämpar med något man inte kan förklara, vi syns. Det är lustigt det där. Det är liksom osynligt, men ändå så svårt att inte titta!
Så där stod vi mitt på parkeringen. Resursen fick äntligen tag på Hugo och drog honom till sig och satte sig på en bänk. Jag vinkade glatt hej då och satte mig i bilen igen och körde iväg.
Och jag känner mig inte ledsen eller uttittad eller på något sätt nere. För jag tillåter mig inte. Inte nu. Undrar när det kommer att slå tillbaka?! Förmodligen när den energin jag samlat på mig under denna paus börjar ta slut…!?
