Jag är verkligen inte den tjejen som tillåter sig att trampas på eller på något sätt bli behandlad respektlöst utan att säga ifrån. Och alla som känner mig vet att jag står på mig.
Och idag nu på morgonen gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag slängde ut mina barn! Ja, du läste rätt. Det kändes inte bra för stunden men något behövdes göras och mitt val att slänga ut dem gav belöning.
Under en längre tid så har vi haft det tufft med Hugo och allt runt omkring. Vi har behövt välja våra strider. Detta har väl, vad jag misstänker, förts över till den perioden vi är i nu då vi mår bättre och det är mer frid, men att vissa saker låter vi passera. Och som vi alla vet så testar barn gränserna och försöker tänja ut dem. Så det är väl det som har hänt? Gränserna suddades ut och mina barn började behandla mig respektlöst och då jävlar tänder det till hos mig. Om jag inte tillåter någon annan behandla mig respektlöst så tillåter jag allra minst mina barn att göra det.
Så efter att ha bråkat och sprungit omkring och stört för varandra så ville jag ha lugn och ro i den mån det går och visar att mamma bestämmer och säger ifrån. Vad händer då? Jo två barn som står och skrattar mig rakt upp i ansiktet. Jag blir givetvis då förbannad! Stå inte och skratta mig rakt upp i ansiktet när jag är arg! Jag blev självklart helt jäkla rasande och jag nådde en gräns för hur arg jag kan bli. Jag markerade till och med genom att ta tag i deras hår, jag drog inte, men jag markerade. Vad hände?! Jo de skrattade åt mig! Så jag slängde ut dem.
Där ute på gården stod de två och höll i hand och stirrade rakt upp och ner. En kvart senare kom jag ut och vi sa ingenting. De bara gick bredvid mig och gjorde exakt som jag sa. Innan jag släppte av barnen så sa de förlåt och sa hur mycket de älskade mig och vi pratade ut. Det är jobbigt att behöva vara så hård mot sina barn men det var vad som behövdes. Jag tar på mig skulden, jag skulle aldrig ha släppt efter tyglarna på det sättet och tillåtit det gå över styr. Men nu är det som det är och nu blickar vi fram och lär oss av våra misstag.
Nu ska både mamma och pappa stå på sig mer och vägvisa våra barn så att de slipper bli utslängda igen. Mina finaste och mest fantastiska små själar :)
