En pappa på Hugos förskola mötte mig i dörren idag. Jag visste vad han ville och det kändes bara jobbigt att behöva ta samtalet. Det handlade om Hugos beteende…
Denne pappa hade skällt på vår lille Hugo när han hade slagit ett annat barn. Han hade skällt rätt hårt, så pass att han ville be om ursäkt till Hugo och förklara sig. Och det är inga konstigheter att någon säger till någon annans barn. Men det denne pappa inte visste var att Hugo hade blivit retad på rätt länge och till slut brast det och han gav sig på denna lilla flicka. Jag säger inte att det var rätt av Hugo, inte heller av flickan. Jag säger inte heller att det är fel av pappan att skälla. Men det känns väldigt tungt för oss som föräldrar att veta att vår son blir skriken på över något han kämpar så hårt med att övervinna och när ett annat barn triggar igång honom med flit. Det är så många känslor som kommer upp, skuld, oro, ilska, sorg, maktlöshet… Vi ser ju hur Hugo försöker och kämpar, han stannar upp och tar djupa andetag, han lugnar sig själv och han är bara 4 år och har kommit så långt.
En annan förälder vill lätta på hjärtat efter händelsen och det landar liksom lite fel hos oss. Vi orkar inte höra och bearbeta den informationen. Jag förstår honom, det gör jag, men vi vill inte behöva höra och inte heller behöva förklara. Vi får också andra föräldrars ögon på oss. Vi vill ju inte att deras barn ska vara otrygga på något sätt. Och det vill ju självklart inte dem heller. Och jag kan förstå dem och deras oro och det landar på oss också. Det är så vi känner iaf. Jag tycker att det känns fruktansvärt tungt när jag blir bemött av andra föräldrar som påstår att Hugo är ett problem. Det tror jag nog att alla andra kan förstå också. Det gör mig arg för om det är något Hugo inte är så är det ett problem. Men situationen är ett problem!
Så vi kan förstå dem. De kan säkert förstå oss. Ändå är situationen ett problem och hur ska vi lösa detta? Var är förskolan när allt detta händer? Vem ska man peka på? Vems fel är det? Hur och när?!
Många frågor, men jag vet att förskolan gör mer än vad de ”måste” göra. Ställer alltid upp, finns alltid där och jag litar på personalen som gör ett fantastiskt jobb. Hugo är lycklig varje gång vi åker dit och varje helg frågar han när förskolan öppnar igen. Hans andra hem.
Så då kan jag tala om vem jag vill peka på. Vem jag vill skälla på. Jo det är kommunen. I vår kommun sitter det en man i ett litet kontor och jobbar med att sköta ekonomin och dela ut pengar. Han är den som tar beslutet om vår lille Hugge ska få en resurs. En resurs som är med Hugo hela tiden och som kan se till att dessa olycksdrabbade situationer inte uppstår och som kan se till att Hugo får vara den lille pojken han är och få en chans att utvecklas och få bli respekterad. En resurs som kan läsa av Hugo och se till att när han behöver vara i fred så får han vara i fred. Denne man på kommunen som bestämmer detta har också en kollega som är psykolog som skriver om Hugos behov till honom. I somras sa båda två att Hugo var i behov av en resurs så vi fick en… några timmar om dagen. Vi var inte nöjda eftersom man kan liksom inte bestämma vilka timmar på dagen som Hugo har det jobbigt…?! Lägga upp ett schema för hans humörsvängningar? Förskolan tillsatte sin egna personal och ställde upp på ett fantastiskt sätt. Men ett sätt som inte håller i längden, speciellt inte när kommunen helt plötsligt drar tillbaka resursen efter bara några veckor. Psykologen kommer tillbaka till förskolan och tjatar om att de måste få dit en resurs…! Men mannen på sitt lilla kontor sa nej trots att han sagt ja bara några veckor innan. BUP skickade ett intyg att Hugo utreds och är i behov av en resurs. Läkaren på BUP säger också att Hugo måste ha en resurs. Vi överklagar beslutet men vi blir nekade och kommunen påpekar att Hugo ska inte bli särbehandlad för det blir orättvist mot andra barn. Samtidigt som det finns en skollag som säger att alla barn, oavsett vad, har samma rätt till skolgång och utveckling. Det har inte Hugo idag men det är vara rättvist då?! Så två förskolechefer, deras egna psykolog på kommunen, BUP-psykolog, BUP-läkare, vi som föräldrar, alla ber och visar att Hugo behöver detta, han har rätt till detta. Men nämnden säger nej, för att det sitter en man, som uppenbarligen inte jobbar med barn, som säger nej. Honom bör vi lyssna på… Han har säkert mycket bättre kunskap om barn…
Det är fruktansvärt frustrerande. Känslorna går upp och ner, ibland är vi ledsna och sen blir vi arga sen kan vi helt känna att det är skrattretande. Vi var inne på att flytta till en annan kommun men fick höra att det är lika tufft ute i hela landet just nu. Vilket får mig att bli riktigt ledsen. Tänk er alla barn där ute som behöver extra hjälp. Och blir nekade för att man ska vadå? Spara på pengar? Var går pengarna istället? Hur många decennier backade vi i tiden egentligen? Vi känner oss maktlösa och det är fruktansvärt! Det ska inte behöva vara så här, det är så fel!
Men vi ger oss inte. Vi kommer fanimej inte ge oss för ens vi får den där jäkla resursen och på heltid ska det vara! För min son ska få samma möjligheter till att växa upp med världen framför sina fötter som alla andra. Och vi ger oss inte. Om vi så ska behöva slåss för det. Allt för våra barn eller hur!
Vissa har mer last att dra än andra…
